Har kommit tillbaka till Jamboreen med Uffe fran The queen Sirikit Navy Hospital, infektionen har dampat sig och alla ar vad jag nu vet nagot sa nar friska nu. Igar kvall var vi pa lagerbal med Kungen han gjorde sin raket som han alltid gor. Det ar svart att forklara for vara Thailandare att Kungen bor i talt pa en subcamp med scouter istallet for ett kyligt hotellrum. Nar han besoker oss sa ar han en scout bland oss ovriga det ar faktiskt riktigt kul.
Leif och Anita har sedan flera år tillbaka fadderbarn i Filippinerna. 1-15 april 2007 åkte vi iväg för att hälsa på fadderbarnen och deras familj i deras by utanför San Fransisco i Southern Leyte.
I går hade vi vilodag på resorten. Dels var det långfredag och allt var stängt, dels behövde vi vila oss lite efter två hektiska dagar. Vi låg mest vid poolen eller, under regnskuren, i våra rum. På kvällen åt vi en riktig festmiddag med våra favoriträtter från de andra kvällarna.
Just nu väntar vi på bilen som ska köra oss till färjan på andra sidan Bohol. Färjan ska sedan ta oss till Leyte.
Nu kommer vi att komma till områden med färre turister, så det kan bli problem att hitta internetkafeer. Det finns en risk att vi inte kan skriva något förrän vi kommer till Manila, men förhoppningsvis ska vi kunna skriva om våra upplevelser igen redan i morgon.
I går startade vi tidigt på morgonen för att åka till ön Balicasag ca 20 km sydväst om Tagbilaran. Halva sträckan åkte vi bil och halva sträckan med båt. På väg till båten stannade vi till vid en grotta, Hinagdanan. Det var en riktigt stor grotta med en liten sjö, grottmålningar och svalor. Först trodde vi att det var fladdermöss, men någon förklarade för oss att det inte fanns några fladdermöss i grottan, utan att det var svalor och svalbon (sådana som man gör soppa på...).
Ut till ön med korallreven åkte vi en typisk filippinsk båt. Den var ca 7-8 meter lång och smal med "pontoner" av bambu längs båten någon meter ut längs relingen. Båtmotorn hade ingen ljuddämpare, så vi fick använda våra medhavda öronproppar.
När vi kom ut till Balicasag förtöjde vi vid en boj i kanten av korallrevet på den västra sidan av ön. Väl i vattnet fick vi en härlig upplevelse med koraller och massor av fiskar i alla möjliga (och omöjliga) färger med ränder både på tvären och längden. Tyvärr höll inte Anitas vattentäta kamerahus riktigt tätt så kamera slutade att fungera, men tur i oturen var att minneskortet fungerade efteråt så inga bilder gick i alla fall förlorade (tack för det SanDisk). Efter ca en timme åt vi lunch och hoppade i vattnet igen. Vid tvåtiden var vi tvungna att åka tillbaka, annars skulle vi inte komma i land på grund av att det blev lågvatten lite senare.
Lite lagom trötta och mer eller mindre solbrända kom vi tillbaka till hotellet vid fyratiden på eftermiddagen.
I dag hyrde vi bil med chaufför och besökte en dryg handfull sevärdheter i området kring Tagbilaran i sydvästra Bohol. Vi började med att besöka ett minnesmonument från den gången då Magellan stiftade fred med Filippinerna. Direkt efter det åkte vi till en souvenirbutik. Det var lite knepigt, i alla fall för mig, att få den där riktiga köplusten innan vi egentligen sett något. Vi besökte den äldsta kyrkan på Bohol. Kyrkan, som var från början av 1600-talet, var byggd i korallsten.
Nästa anhalt var en smedja där de tillverkade knivar. Tänk att stå under ett tak och ha flera eldar igång för att hetta upp stål, och sedan smida och slipa det till knivblad, i 35 gradig värme. Helt otroligt! Vi köpte i alla fall några knivar av dem för mellan 15 och 20 kr.
Vi stannade till på ett ställe där de hade en apa och en lemur-liknande liten varelse som på engelska kallas tarsier. De hade ett slags större burar som man kunde gå in i. Den lilla apan, ca sex månader gammal fattade tycke för Susanne och började klättra och klänga på henne. Det dröjde inte länge förrän den satt i hennes famn. Vi blev sedan fotograferade tillsammans med en tarsier som var 10 år gammal.
Resan fortsatte sedan med båttur upp längs Loboc-floden till ett vattenfall och sedan till en restaurang med lunchbuffe. Det var höga kullar längs sidorna på floden med djungel och ett och annat hus längs sluttningarna.
Nästa anhalt på resan var Chocolate Hills, ett slags runda höga kullar, nästan halvklotformade, som låg utspridda över ett stort område. Den speciella formar har kullarna fått då de låg under havsytan och bildades av koraller. Det var helt enkelt stora korallrev, som numer var bevuxna. Under torrperioden, som startar nu, torkar all växtlighet på kullarna och de blir bruna. Därav namnet "chokladkullarna".
När vi kom tillbaka till hotellet svalkade vi av oss i en av poolerna på hotellet innan vi åt middag. I morgon ska vi åka ut till ett korallrev och snorkla.
I går kom vi fram till Manila, Filippinernas huvudstad. Vi landade planenligt runt kl 18 lokal tid efter en mycket lugn och smärtfri resa. Långflygningen mellan Frankfurt och Manila var ovanligt "skuttfri", kaptenen tände inte "fasten seatbelt"-skylten en enda gång under resan, förutom start och landning. När vi kom fram till Manila åkte vi taxi till hotellet (400 meter!), tog ut pengar och åt mat.
I morse åt vi frukost kl 8 (2 på natten svensk tid). Sen åkte vi till inrikesterminalen på flygplatsen för att komma i tid till planet till Tagbilaran. Vi var där i riktigt god tid, hela två timmar före avgång. Tomas glömde bort att han hade tax-free flaskor i handbagaget och var tvungen att checka in den lilla väskan, något orolig för innehållet. Det visade sig inte vara några problem, de satte på en lapp som det stod "fragile, wine" på, och väskan inklusive innehåll var helt. Gör om det om ni kan SAS!
På Cebu Pacific Air-planet (Airbus 319) till Tagbilaran så hände något som ingen av oss har varit med om i ett flygplan förut. Kabinpersonalen drog igång med en tävling en bit in på flygningen. De nämnde ett föremål, och den som först visade upp ett sådant föremå, t.ex. mobiltelefonladdare, vann ett pris.
Nu har vi kommit fram till resorten på Tagbilaran och ska just gå iväg för att äta middag.
Leif och Anita har sedan flera år tillbaka fadderbarn i Filippinerna. 1-15 april 2007 åkte vi iväg för att hälsa på fadderbarnen och deras familj i deras by utanför San Fransisco i Southern Leyte.
